Igår var jag verkligen inte på bra humör. Jag tyckte synd om mig själv och egot träde in. Ibland händer det. Bägaren rinner liksom över. Igår var det länge sedan jag var arg och verkligen skrek tillbaka. Där regerade jag först och tänkte sedan - inte lika smart.. 

Jag är en väldigt positiv person som ser nästan allt från det positiva hållet och om jag ser något negativt så vänder jag det till positivt. Jag är bra på att inte ta skit från andra men någonstans inne i en så samlas det i ett fack i alla fall. Till slut går det till en viss gräns där det inte funkar helt. Lite så kände jag igår. Jag kämpar så otroligt mycket med mitt liv. Jag vill så himla mycket men glömmer ge mig själv lite cred. Medans från många andra får jag ta skit och ofta lösa andras problem. Jag älskar att hjälpa andra och se till att andra mår bra. Men hallå, jag själv då? De glömmer jag väldigt ofta.       

Jag är ingen som pratar om detta öppet och jag är lite chockad att jag ens skriver det här. Men här kan faktiskt alla läsa det. Antingen skita i det eller faktiskt kanske inse hur andra känner sig ibland. 

Även om jag är positiv och glad kan jag också ha mina problem och dyster. Även om det inte är så ofta. 

Igår var en sådan dag jag bara ville försvinna från där jag var, helst på en gång. Men då, då finns de där underbara personer som kommer som på moln och säger ett par ord och då blir allt genast mycket bättre. Jag har så otroligt fina människor runt omkring mig så jag kan inte beskriva det med ord! Vad skulle jag vara utan er? 

Nu ser vi framåt mot Falsterbo på torsdag och jag ska ha ledigt på riktigt i några dagar! 
/ En positivare och gladare Jenny